Hur viktigt är ett knä?
När jag i December 2012 förlorade helt funktionen på mitt vänstra knä insåg jag för första gången hur det måste vara att vara delvis förlamad. Det var ett h.vete rent ut sagt, kom inte upp ur sängen, knyta skorna böja mig ner och ge min 2åriga dotter en kram osv osv... Jag har en enorm respekt för den mentala styrka som människor med rörelsebegränsingar tvingas ha för att hitta vägar till en fungerande vardag.
När jag, efter att fått knäet tömt 4 ggr, satt igång rörligheten med hjälp av kortison och elstötar samt medicinering kunde gå hjälpligt igen (det tog ungefär 20 sjukgymnastbesök över en 8- 12 veckorsperiod) infann det sig ett lugn i mig att detta inte varar för evigt och en tro på att det finns en väg ut.
När jag nu 1 drygt år senare tittar tillbaks på lördagens träningspass inser jag att det här kan faktiskt gå vägen, jag körde ett benpass som för mig var det tyngsta sedan jag drabbades av artriten, följt av ett spinningpass på sats i deras "spin for hope" satsning tillsammans med Barncancerfonden.
Fruktansvärd träningsvärk söndag kväll men idag satte jag mig på huk och reste mig igen utan smärta!
Den känslan är anledningen till att jag gör hela den här satsningen och ger mig hopp om att jag ska kunna fortsätta att ge min dotter en kram närsomhelst utan problem.
Imorgon är det dags för nästa benpass, hela tiden en balansakt i hur tungt vågar jag köra för att påverka utvecklingen positivt, men inte sätta igång några nya inflammationer.
Skräcken för nya skov inser jag är något man måste lära sig att hantera!
